Arbetskonflikter i Finland under självständighetstiden

Arbetskonflikterna blev allmännare i Finland inför självständigheten. Generalstrejken år 1956 var en av de mest betydande inrikespolitiska händelserna i efterkrigstidens Finland. Arbetskonflikterna har varit mest allmänna under den politiskt aktiva perioden på 1970- och 1980-talen.

En grundförutsättning för arbetskonflikter är existensen av en organiserad arbetarbefolkning. I Finland började lönearbetarbefolkningen öka snabbt mot slutet av 1800-talet. I och med att arbetarna började organisera sig genomfördes också de första organiserade arbetskonflikterna. Arbetskonfliktsverksamheten blev snabbt allmännare i Finland i början av 1900-talet och i mitten av det första årtiondet var den redan rätt livlig. Under samma tid arrangerades en omfattande generalstrejk i Ryssland. När Finland blev självständigt år 1917 var antalet arbetskonflikter stort i samband med politiska rörelser. Efter en lugnare period på 1920-talet blev strejkandet åter allmännare i slutet av årtiondet. År 1927 överskred arbetstidsförlusterna under konflikterna knappt 1917 års rekord och uppgick till mer än en och en halv miljon arbetsdagar.

På 1930-talet var arbetskonfliktsverksamheten obetydlig, vilket sannolikt berodde på lågkonjunkturen i början av decenniet samt på de politiska förhållandena under slutet av decenniet. Efter krigen ökade arbetskonflikterna betydligt. År 1950 uppgick antalet arbetsdagar som förlorats i arbetskonflikter till 4,6 miljoner, vilket var över tredubbelt jämfört med år 1927.

Det mest betydande året i Finlands arbetskonfliktshistoria är 1956, då en omfattande generalstrejk ordnades i Finland. Arbetsdagsförlusterna uppgick då till nästan sju miljoner. Som följd av generalstrejken började man i Finland gynna inkomstpolitiska helhetslösningar, där statsmakten har en synlig roll som medlare i arbetsmarknadskonflikter.

Politiska strejker allmänna på 1970-talet

Efter generalstrejken år 1956 var det lugnare på arbetsmarknaden i Finland ända till början av 1970-talet, då arbetstagarorganisationernas verksamhet blev allt mer politisk. Agerandet för arbetarnas fördelar mot kapitalisternas förmåner var 1970-talets fenomen. Arbetskonfliktsverksamheten var livlig ända till slutet av 1980-talet. Under 1980-talet blev den politiska atmosfären lugnare, men den relativt stabila ekonomiska tillväxten möjliggjorde att löntagarorganisationerna kunde börja kämpa för löneförhöjningar.

I Finland har det förekommit någon form av samband mellan antalet arbetskonflikter och konjunkturväxlingar. Under högkonjunkturer har löntagarorganisationernas krav på löneförhöjningar ökat och till en början har arbetsgivarna ofta köpt arbetsro genom att gå med på större löneförhöjningar, men då lågkonjunktur hägrat har arbetsmarknadsparternas skillnader i synsätt på företagens lönebetalningsförmåga skärpts och de har lett till strejker. På motsvarande sätt har man under lågkonjunkturer fäst större uppmärksamhet vid bevarandet av arbetsplatser och strejkbenägenheten har minskat.

Arbetsdagsförluster i arbetskonflikter 1917-2006

Miljoner arbetsdagar

Lönetvisterna minskade på 1990-talet

Depressionen i början av 1990-talet slutade organisationernas arbetskonflikter för några år nästan helt. Under massarbetslösheten förekom det just inga strejker för löneförhöjningar. I början av 1990-talet blev arbetskonfliktsåtgärderna mot arbetsgivarnas uppsägningsplaner allmännare. Med dessa strejker, som ofta var på viss tid, har man dock inte i allmänhet kunnat rädda arbetsplatser.

Efter millennieskiftet har arbetskonflikterna ökar något jämfört med 1990-talet, men någon betydande ökning av strejker kan inte märkas. Fackförbundens lönekrav är i dag mera realistiska än under de gångna årtiondena och vetskapen om de inflationstryck som löneförhöjningarna förorsakar sträcker sig ända till fabrikssalar. Förhandlingsparternas mål är i allmänhet så nära varandra att i långa strejker är parternas förluster större än den eventuella nyttan.

Efter depressionen på 1990-talet var arbetskonflikten inom pappersindustrin år 2005 den mest betydande till sin ekonomiska inverkan. Efter att kollektivavtalsförhandlingarna misslyckats organiserades först lokala nedstängningar av pappersfabriker och till sist omfattades nästan hela den kemiska skogsindustrin av lockouten. Mer än 500 000 arbetsdagar förlorades i arbetskonflikten. I sjukskötarstrejken år 1995 förlorades över 600 000 arbetsdagar, men dess inverkan på ekonomin var inte lika stor som i pappersindustristrejken.

Under de tio senaste åren har sådana arbetskonflikter blivit allmännare, där arbetsgivarens utläggningsplaner motsätts. Arbetstagarna har organiserat arbetsinställelser, där de uttryckt sin oro för bevarandet av arbetsvillkoren och arbetsplatser i samband med organisationsförändringar. Arbetsmarknadsfreden kan i framtiden också hotas av att lönesystemen blir mer komplicerade och att lokala avtal blir allmännare. Därtill förorsakar olika resultatlönesystem och optionsrätter lätt konflikter mellan olika företags anställda och olika löntagargrupper.

Fler strejker i Finland än i övriga industriländer

I en internationell jämförelse fanns det i Finland på 1900-talet fler arbetskonflikter än i de övriga industriländerna. I Västeuropa och Nordamerika var de arbetsdagsförluster per arbetare som förorsakats av strejker i genomsnitt klart mindre än i Finland. På 1900-talet var stejkbenägenheten i Finland nästan lika stor som i medelhavsländerna - med undantag av 1990-talet, då det förekom få strejker i Finland.

Ställd i relation till antalet arbetstagare hade Finland under åren 2000-2005 av EU-länderna tredje mest arbetsdagsförluster efter Spanien och Italien. På jämförelseperioden infaller å andra sidan Finlands livligaste arbetskonfliktsår under de senaste tio åren, dvs. 2000 och 2005. Under en kort period är det svårt att jämföra hur allmänna arbetskonflikterna varit på grund av att stora arbetskonflikter varit tillfälliga. Det ser dock ut att arbetskonflikternas allmänhet i Finland inte numera avviker från andra motsvarande små EU-länder, såsom Sverige, Österrike, Danmark eller Irland.

Förfrågningar: Harri Nummila (09) 1734 3235

Källor och länkar:

  • Statistik över arbetskonflikter
  • Nummila Harri (1999) Työtaistelut (ung. Arbetskonflikter). I verket 'Suomen vuosisata' (ung. Finlands århundrade). Statistikcentralen, Helsingfors
  • Sadan vuoden työtaistelut (ung. Arbetskonflikter under hundra år). Uppgifter om arbetskonflikter åren 1890-1989. Statistikcentralen, Helsingfors.

Senast uppdaterad 3.8.2007